WeBible

1 - Sedan nu detta fördrag hade blivit ingånget, vände Lysias tillbaka till konungen. Och judarna ägnade sig åt sitt åkerbruk.

2 - Men några av befälhavarna i dessa trakter, nämligen Timoteus och Apollonius, Genneus' son, vidare Hieronymus och Demofon och därtill Nikanor, befälhavaren på Cypern, lämnade dem icke i fred och tillstadde dem icke att leva i lugn och ro.

3 - Och invånarna i Joppe begingo följande illdåd. De inbjödo de judar som bodde bland dem att tillika med kvinnor och barn stiga ned i båtar, som de höllo i beredskap, likasom om de icke hade något ont i sinnet mot dem,

4 - och som om de handlade efter allmänt beslut av staden. Men när dessa antogo inbjudningen, i tanke att de andra ville visa sitt vänliga sinnelag, och att de icke förenade något misstänkt, förde man dem ut till havs och dränkte dem, till ett antal av icke mindre än två hundra personer.

5 - När Judas fick underrättelse om den grymhet som hade förövats mot hans landsmän, bådade han upp sitt manskap

6 - och åkallade Gud, den rättfärdige domaren, och drog därefter ut mot sina bröders mördare. Han satte om natten eld på hamnen och brände upp båtarna och nedgjorde dem som hade tagit sin tillflykt dit.

7 - Men eftersom själva staden var stängd, bröt han upp därifrån, i avsikt att senare komma tillbaka och i grund förstöra hela staden Joppe.

8 - Men när han fick underrättelse om att man också i Jamnia ämnade gå till väga på samma sätt mot de judar som voro bosatta där,

9 - angrep han jämväl denna stad om natten och antände hamnen tillika med flottan, så att eldskenet syntes ända till Jerusalem, fastän avståndet dit var två hundra fyrtio stadier.

10 - Därifrån drogo de åstad mot Timoteus. När de nu hade hunnit nio stadier, blevo de angripna av araber till ett antal av icke mindre än fem tusen man till fots och fem hundra till häst.

11 - Då uppstod en häftig strid. Judas och hans folk hade genom Guds hjälp framgång i striden, men herdefolkets skaror lågo under. Dessa bådo då Judas att ingå förlikning med dem och lovade därvid att både lämna boskap och i övrigt bistå honom.

12 - Och eftersom Judas höll före att de verkligen kunde vara honom till gagn i många stycken, gick han in på att hålla fred med dem; och sedan de hade mottagit försäkran härom, drogo de åter bort till sina tält.

13 - Han angrep också en stad vid namn Kaspin, vilken var väl skyddad av jordvallar och omgiven av murar. Och den var bebodd av allahanda hedningar.

14 - Men de som befunno sig därinne litade på murarnas fasthet och sina förråd av livsmedel och uppträdde med stor fräckhet mot Judas och hans folk. De smädade dem och foro därtill ut i hädelser och uttalade otillbörliga ord.

15 - Men Judas och hans folk åkallade den mäktige härskaren över hela världen, honom som på Josuas tid utan murbräckor och andra konstmässiga stormverktyg hade störtat omkull Jerikos murar; sedan stormade de i raseri fram mot muren.

16 - Så intogo de nu staden genom Guds vilja; och de anställde ett obeskrivligt blodbad, så att sjön som låg därinvid och var två stadier bred syntes fylld av det blod som hade utgjutits däri.

17 - Sedan lämnade de denna plats och tågade sju hundra femtio stadiers väg och kommo så fram till Karax, där de judar som kallas tubianer äro bosatta.

18 - Timoteus själv träffade de icke på i dessa trakter, ty han hade brutit upp därifrån med oförrättat ärende; men han hade på en viss plats lämnat kvar en besättning, som var mycket stark.

19 - Dositeus och Sosipater, två bland anförarna i Mackabeus' här, ryckte då ut och nedgjorde dem som Timoteus hade lämnat kvar i fästningen, över tio tusen man.

20 - Men Mackabeus ordnade sin här i olika avdelningar och tillsatte anförare för dessa avdelningar. Sedan bröt han upp mot Timoteus, som under sitt befäl hade en här på ett hundra tjugu tusen man fotfolk och två tusen fem hundra ryttare.

21 - När Timoteus fick underrättelse om att Judas var i antågande, sände han i förväg bort kvinnor och barn och den övriga trossen till en plats som hette Karnion; den var nämligen svår att innesluta och svårtillgänglig, eftersom endast trånga pass ledde ditupp.

22 - Men så snart Judas' första avdelning blev synlig, grepos fienderna av förskräckelse; och de uppfylldes av fruktan, därför att den Allseende uppenbarade sin makt mot dem. De togo till flykten och lupo den ene hit och den andre dit; så blevo många bland dem sårade av sina egna och genomborrade av deras svärdsspetsar.

23 - Men Judas satte efter dem med all iver, och han högg ned de uslingarna och förgjorde vid pass trettio tusen man.

24 - Och Timoteus själv föll i händerna på Dositeus' och Sosipaters folk. Under många förespeglingar bad han nu att de skulle släppa honom med livet, därför att han hade fäder till många och bröder till andra i sitt våld, och dessa eljest icke skulle komma att skonas.

25 - När han då med många ord högtidligen hade förbundit sig till att återställa dessa oskadda, gåvo de honom lös, för att så rädda sina bröder.

26 - Därefter drog Judas ut mot Karnion och Atergatis' tempel och dräpte tjugufem tusen människor.

27 - Sedan dessa hade blivit slagna och nedgjorda, drog han med sin här åstad jämväl mot Efron, en fast stad, där Lysias bodde, så ock en stor mängd människor av allahanda folk. Och kraftigt ungt manskap, som stod uppställt framtill på murarna, gjorde tappert motstånd; där funnos ock stora förråd av krigsverktyg och skjutredskap.

28 - Men de åkallade den Allsmäktige, honom som med kraft krossar fiendernas härsmakt, och bemäktigade sig så staden och nedgjorde vid pass tjugufem tusen av dem som befunno sig därinne.

29 - Sedan bröto de upp därifrån och ryckte mot Skytopolis, som ligger sex hundra stadier från Jerusalem.

30 - Men då de judar som voro bosatta där avlade vittnesbörd om den välvilja och det vänliga bemötande i olyckans tider, som invånarna i Skytopolis hade visat dem,

31 - betygade de dem sin tacksamhet och uppmanade dem därjämte att också för framtiden vara välvilliga mot deras folk; och sedan vände de tillbaka till Jerusalem, eftersom veckohögtiden var nära för handen.

32 - Efter denna högtid, som ock kallas pingst, ryckte de mot Gorgias, ståthållaren i Idumeen.

33 - Och han drog ut med tre tusen man fotfolk och fyra hundra ryttare.

34 - Då de nu drabbade samman, hände sig att några få bland judarna stupade.

35 - Men en viss Dositeus, en av Bacenors folk, som var en skicklig ryttare och en stark man, hade fattat tag i Gorgias och drog honom nu våldsamt med sig, under det att han höll fast i hans mantel. Han ville nämligen få den nidingen levande i sitt våld. Då sprängde en tracisk ryttare fram mot honom och högg av honom armen. Och så kom Gorgias undan till Marisa.

36 - Men när Esdris' folk var utmattat, eftersom de hade kämpat mycket länge, anropade Judas Herren att han ville uppenbara sig såsom deras hjälpare och ledare i striden,

37 - och upphävde stridsropet på sina fäders tungomål och stämde tillika upp lovsånger; så stormade han oförmodat fram mot Gorgias och hans folk och drev dem på flykten.

38 - Judas drog sig sedan med sin här tillbaka till staden Odollam. Och då nu den sjunde dagen inträffade, helgade de sig enligt övlig sed och stannade där över sabbaten.

39 - Men följande dag begåvo sig Judas' män åstad, eftersom saken nu icke längre kunde uppskjutas, för att hämta upp de fallnas döda kroppar och åter förena dem med deras stamförvanter i fädernas gravar.

40 - Då träffade de på hos envar av de döda, under livklädnaden, amuletter som avbildade Jamnias avgudar, sådana som lagen förbjuder judarna att hava; och då blev det tydligt för alla att det var därför som dessa hade fallit.

41 - Alla prisade nu vad Herren, den rättfärdige domaren, här hade gjort, han som låter det fördolda bliva uppenbart.

42 - Därefter vände de sig till åkallan och bådo att den begångna synden helt måtte bliva utplånad. Och den ädle Judas förmanade manskapet att själva taga sig till vara för att synda, då de nu med egna ögon sågo vad som hade blivit följden av de fallnas synd.

43 - Och han gjorde en insamling bland sina män och skaffade så tillhopa vid pass två tusen drakmer silver. Dessa sände han till Jerusalem, för att man skulle frambära ett syndoffer. Häri handlade han mycket rätt och ädelt. Han tänkte nämligen på uppståndelsen.

44 - Ty om han icke hade väntat att de fallna skulle uppstå, så hade det varit överflödigt och dåraktigt att bedja för sådana som voro döda.

45 - Vidare besinnade han vilken härlig nådelön som är förvarad åt dem som hava avsomnat i fromhet; och detta var en helig och from tanke. På grund härav lät han anställa det nämnda försoningsoffret för dem som voro döda, för att de så skulle bliva fria ifrån sin synd.